Peter Andersson har fått syn på en kalv.

Peter Andersson har fått syn på en kalv.
2014-07-23

Dags för kalvmärkning

En vecka efter midsommar åker jag och mina syskon tillsammans till Fjätvallåsen mellan Idre och Sörvattnet för att märka våra renkalvar. När jag var liten kunde vi inte ta bilen till kalvmärkningen, då fick vi promenera 12 km upp i fjällen, där vi har vårt sommarviste. De senaste åren har renarna dock börjat dra sig längre och längre ner från fjället, och vi har blivit tvungna att ha kalvmärkningen nere i skogen istället. Det är nämligen renarna som bestämmer i en renskötares arbete; renarna och vädret.

I vanliga fall börjar kalvmärkningen i Idre sameby runt midsommar, men i år har det kalla vädret tvingat oss att vänta en vecka till. Klockan är 18.00 och vi hinner precis fram till rengärdet när renarna springer in. Det står redan massa bilar på den lilla grusparkeringen bredvid rengärdet och vi tvingas parkera vid sidan av vägen. Jag hoppar ur bilen och tänker på hur synd det är att renarna inte längre håller till uppe i fjällen den här tiden. Visst är det praktiskt att kunna ta bilen till kalvmärkningen, och många fler har möjlighet att vara med, men den lilla grusvägen alldeles bredvid gärdet där renarna nu springer omkring förstör en del av den vackra omgivningen. För det är vackert vid fjätvallåsen. Skogen som bryts av med en stor myr och sjön som glittrar längre ner i den lilla dalen. Trots att vi inte är uppe i fjällen längre, så har vi fortfarande fjällen runtom oss och det är jag glad för. Jag hänger ryggsäcken med mina saker i på ryggen och går bort till klungan av människor som står en bit från rengärdet och hälsar på mina vänner och släktingar som jag inte har sett på ett tag. Kalvmärkningen är inte bara arbete utan också ett tillfälle att träffa de andra medlemmarna i samebyn. Speciellt jag som inte längre bor i Sverige och sällan träffar de andra passar på att höra hur det är med dom och krama min lill-kusin lite extra.

Så fort renarna är inne i rengärdet samlas alla vid sina kåtor och äter något, samtidigt som renarna får en chans att lugna ner sig och hitta tillbaka till varandra. Kalvarna ropar på sina vajor och det dröjer inte länge förrän de flesta har hittat varandra igen. Vi passar på att sätta upp kåtan som vi ska sova i efter kalvmärkningen, och gör upp en eld utanför där vi kan koka kaffe. Efter tjugo minuter ropar Jörgen Jonsson, ordförande i Idre sameby, att det är dags att börja märka kalvarna. Jag letar reda på mitt lasso och ser till att knivarna hänger på plats i bältet innan jag går med lugna steg in i rengärdet där vajorna och kalvarna springer omkring. Idre sameby är den sydligaste samebyn i Sverige, och en av de minsta, den har fyra driftsenheter. Man kan säga att vi är fyra familjer som har våra renar i Idre sameby. På sommaren märker alla renskötare sina kalvar, och i Idre sameby kastar vi lasso för att få fast kalvarna. Det är inte längre det vanligaste sättet att få fast kalvarna, och inte heller det enklaste. Det är dock det mest traditionella sättet, och absolut det roligaste om du frågar mig! Eftersom min mamma kommer från Mittådalens sameby brukar jag även vara med på deras kalvmärkning, och där har de ett helt annat system när de märker kalvarna. De kastar inte lasso, utan använder ett bricksystem och tar fast kalvarna med bara händerna. Det kan anses som säkrare och enklare, men i Idre har vi valt att behålla det gamla sättet att ta fast renar på, vilket jag tycker är bra.

Just den här kvällen är varm, och kalvarna har svårt att hitta sina vajor. Jag går efter min far och håller koll med ett öga om han får syn på någon kalv som är hans, medan jag samtidigt själv försöker få syn på några av mina, eller mina syskons vajor. Det är så vi vet vilken kalv som är vems, genom att kolla på märket som vajan har, och sen snabbt se vilken kalv som följer vajan. Sedan gäller det att kasta fast just den kalven, och märka den i samma renmärke som vajan har. Idre sameby har 36 medlemmar varav lite mer än hälften är renägare och alla renägare har olika märken som vi skär in med små, snabba snitt i renens öra. Det är ungefär som att klippa naglarna, så länge vi inte lägger snittet för långt in på örat gör det inte ont. Det är väldigt svårt att se vems märke som är inskuret i vajornas öron, speciellt då det ofta kan vara rätt lurvigt runt öronen, och det krävs flera år av träning innan man kan se vems märke renen har. Sedan ska man även komma ihåg inte bara sitt eget utan alla familjemedlemmars olika märken, vad de olika snitten heter och hur de ser ut. Det finns inga svenska ord för de olika snitten, utan det går bara att förklara på samiska. Efter att ha varit med mina föräldrar i rengärdet i 25 år (jag var bara någon vecka när jag först gången följde med på renskiljning) har jag nu lärt mig de märken mina föräldrar, morföräldrar och syskon har. Men varje år försöker jag att lägga ett nytt märke på minnet, så jag även ska kunna se mina farbröders märken och mina kusiners.

Jag ser att min far har fått syn på en kalv som är hans, och jag följer hans blick för att se vilken kalv han har siktat in sig på. I år är alla mina syskon samlade för kalvmärkningen, vilket inte händer så ofta sedan vi flyttade hemifrån, och vi har nu spritt ut oss i närheten av min far för att kunna hjälpa honom att kasta fast och märka familjens renar. Min pappa kastar sitt lasso som viner genom luften, och vi syskon följer hans exempel. Så fort kalven är fast springer jag fram och lägger ner kalven på marken medan jag lossar på lassot som sitter fast i en ögla runt kalvens bakben. Jag sätter mig gränsle över kalven och ber min yngsta syster Celina komma fram och hjälpa mig att hålla i kalven så att jag kan märka in min fars märke i kalvens öron. Kalven ropar lite efter sin vaja, men så fort Celina tar tag runt kalvens käke och stoppar in sin tumme i kalvens mun så slutar den att ropa och ligger stilla medan jag snabbt och vant snittar in de sex snitten som bildar min pappas renmärke. Kalven suger lite på Celinas tumme och håller sig lugn tills jag har märkt klart. Innan jag släpper kalven viskar jag ”väx och bli stor” och stoppar ner en av örsnibbarna i fickan. När vi sedan är klara i gärdet ger jag alla snibbar jag har sparat till min pappa som på så sätt kan ha koll på hur många kalvar han har märkt. Det är ett smart sätt att hålla koll på kalvantalet, speciellt eftersom han inte märker alla kalvarna själv, utan vi syskon oftast märker kalvarna. Det ger pappa mer tid att se alla sina renar, och kasta fast dom medan vi märker dom. Under kalvmärkningen är det bra att vi är många syskon, oftast slutar det med att min pappa och bror (som är dom bästa lassokastarna i familjen) kastar fast renarna medan jag och mina systrar märker dom. Det går snabbast så, vi kompletterar varandra och har lärt oss vad vi är bäst på. Självklart har alla i gärdet ett lasso i handen, det finns alltid tid att åtminstone försöka kasta fast kalvarna.

Under några timmar jobbar vi sida vid sida i gärdet, vi kastar fast familjens renar, och hjälper också de andra renskötarna i samebyn när någon av deras kalvar springer förbi oss. Det går snabbare om alla hjälps åt, och vi vill inte att renarna ska behöva vara i gärdet mer än nödvändigt. Speciellt som det är en varm kväll, vilket gör det jobbigare för renarna att springa omkring i gärdet. Jag har märkt två kalvar till mig själv och flera åt min far och känner mig nöjd. Både barn och vuxna är med i gärdet, alla behövs och de små behöver öva både på att kasta lasso och se renmärkena som hör till deras familj. Vi tar ingen paus medan kalvmärkningen är igång, det gäller att ha ätit och sovit ordentligt innan. Jag känner att mina ben börjar bli trötta, det tar på krafterna att gå omkring på det steniga underlaget och böja sig ner över varenda kalv jag märker. Några kalvar har varit större och vildare än andra och mina smalben kommer att vara blåa av sparkar efter den här kvällen. Jag har också skurit mig lite i den ena tummen, då kniven börjar att bli slö och jag ber min far att bryna bladet så det blir vasst igen. Såret är inte djupt, och jag är van att bli både smutsig och få en del sår under kalvmärkningen. Så fort jag fått på ett plåster lindar jag upp lassot igen och börjar kolla efter familjens renar. Min systerson Tobin går bredvid mig och frågar vilken ren han kan kasta på, och jag pekar på en kalv som kommer springande och följer hans morfars vaja. Han missar men lindar snabbt upp lassot och fortsätter att gå efter mig så han kan kasta på dom jag kastar på. Trots att han bara är 5 år är han duktig med lassot och vägrar att gå ut ur rengärdet förrän vi är klara. Alla barn är otroligt duktiga under dessa veckor, och de äldre barnen tar ofta hand om de yngre medan vi arbetar i gärdet. Föräldrarna är upptagna med att kasta lasso och märka kalvar, och har inte tid att se efter barnen och ge dom mat. Därför ser de äldre barnen efter de yngre, och alla hjälps åt även om det inte är deras barn. Det krävs en otrolig stor gemenskap och hjälpsamhet om kalvmärkningen ska gå smidigt till, och alla har en viktig roll i arbetet, stora som små.

Det börjar bli mörkare och svårare att se märkena i vajornas öron. Klockan blir tolv innan det bestäms att det är dags att släppa ut renarna ur gärdet. Den här kvällen var varm, och kalvarna har slutat följa sina vajor av ren trötthet. Alla hjälps åt att kasta fast den sista kalven som tillhör min syster, och när hon har märkt den plockar vi ner den biten av stängslet som leder ut i skogen igen. Renarna springer ut och vi hör dom ropa efter varandra medan vi stänger öppningen igen och istället öppnar den delen som leder ut i beteshagen, där de omärkta kalvarna är. Nästa hop ska vi samla in i gärdet om bara några timmar, och då är det bra att ha gjort en del av arbetet. Vi har åtminstone fyra omgångar kvar, men första hopen är märkt och vi går trötta till kåtorna för att göra upp en eld och äta något. Barnen stoppar vi in i sovsäckar och de somnar snabbt medan vi vuxna pratar lite och sedan gör barnen sällskap inne i tältkåtan. Vi borde hinna få någon timmes sömn innan det är dags att samla in nästa hop. Vi struntar i att tända upp en eld i kåtan, natten är ljum och vi ligger tätt intill varandra i våra sovsäckar. Efter bara någon minut sover vi allihop.

Klockan två väcks jag av min far som säger att det är dags att samla in nästa hop, och jag knyter snabbt på mig kängorna och väcker mina andra syskon. Fyrhjulingarna och, faktiskt, en och annan skoter (det är en stor myr alldeles vid ingången till rengärdet och då fungerar en skoter nästan bäst) har redan åkt iväg och vi andra börjar gå längs med stängslet till det ställe där fångstarmarna börjar. Där gömmer vi oss bakom träd och buskar och inväntar renhjorden som snart kommer springande mot rengärdet med hundar och motorfordon efter sig. Så fort renarna har sprungit förbi oss hoppar vi upp och sprider ut oss på en lång rad så att ingen ren ska kunna springa tillbaka ut i beteshagen. Det går lätt att få in renarna i gärdet, natten är kallare än kvällen innan, och renarna följer varandra fint. När vi har stängt igen öppningen går vi sakta runt renhjorden för att komma till öppningen som leder ut mot parkeringen och platsen där vi slagit upp våra kåtor. Min äldsta syster har gjort upp en eld och väckt barnen medan vi varit borta, och vi hinner med en snabb kopp kaffe och lite torkat renkött innan det är dags att sätta igång igen. Jag sätter fast lassot i ett träd och sträcker ut det så att det inte ska vara trassligt när jag kommer in i gärdet, och pappa bryner min kniv en gång till så den ska vara vass inför nattens märkning. Mina syskonbarn har somnat om, och vi låter dom sova i tältkåtan medan vi andra går in i gärdet igen. Det är en klar natt, klockan är tre och vi kommer förmodligen inte att vara klara förrän runt åtta. Då ska jag sova hela dagen, tills det är dags att kliva upp och göra om allting igen. Vi vänder på dygnet under kalvmärkningen, mobilerna har ingen teckning och vi äter på de mest konstiga tiderna. Ändå är detta den bästa tiden på hela året, när kalvarna är små och lurviga och nätterna ljumma. Det första jag hör när jag kommer in i gärdet är att min bror ropa mitt namn, jag försöker att inte springa för att inte stressa renarna, och när jag kommer fram räcker han mig kalven han håller i och säger att den är min. Jag märker kalven i mitt märke, fem snitt som är väldigt likt min fars renmärke, och viskar ”väx och bli stor” och kollar vilket kön kalven har innan jag släpper den. Den här kalven var en honkalv, vilket betyder att den själv kommer att få kalvar om två vårar. Honkalvarna är dom som har störst värde, hankalvarna slaktas ofta till hösten medan honkalvarna kan få leva i upptill tio år innan de får gå till slakt. Några hankalvar sparas såklart, till avel och en del för att de helt enkelt är så otroligt stora och vackra. Jag som inte har så många renar tycker bäst om honkalvarna, det betyder fler renar om några år, vilket självklart är bra.

När klockan börjar närma sig 8.00 står vi mest och kollar så alla kalvar är märkta och utifall någon har råkat märka en kalv i fel märke. Det är lätt hänt att märka fel, och då gäller det att både renskötaren som egentligen äger kalven ser det och den som har märkt i fel märke. Det rättas sedan till genom att den som förlorat en kalv får tillbaka en annan kalv av den som märkt fel, eller så sätts det en bricka i örat (som ett örhänge) och skrivs ner så båda renägarna kommer ihåg vem kalven egentligen tillhör. Detta händer då och då, och i slutet på varje kalvmärkning kollar vi om någon kalv blivit felmärkt. När alla renskötare är nöjda öppnar vi återigen stängslet som leder ut i skogen, och ser på när några renar tar täten ut i det fria och får med sig resten av renhjorden. Det dammar ordentligt i gärdet nu och ögonen svider, solen gassar och det märks att det kommer att bli en varm dag. Förmodligen alldeles för varmt att ha in en till hop igen på kvällen. Just nu känns det rätt skönt, det är slitsamt att arbeta med kroppen på det sättet som vi gör i så många timmar utan att få sova mer än en timme eller två. Barnen, som sovit längre än oss vuxna, har börjat spela fotboll inne i gärdet och vi plockar fram kaffe, hembakt bröd och pålägg för att få något i magen innan vi går och lägger oss. Vi pratar lite med de renskötare som kommit från grannsamebyarna för att se om några av deras renar har förvillat sig till vår sameby. Dom har fått märka några kalvar, och när dom sedan sätter igång med sin kalvmärkning så åker någon från vår sameby dit och kollar om vi har några renar där. Eftersom renarna går fria och inte är inhägnade är det lätt hänt att några renar springer in i en annan samebys renhjord. Det är därför viktigt att hålla god kontakt med de andra samebyarna så att inte renarna går förlorade. På sommaren märker vi kalvarna i rätt märke, för att sedan på hösten eller våren frakta hem de renar som gått över till en annan sameby med lastbil eller släpvagn.

Den första dagen på kalvmärkningen är över och vi sitter trötta runt elden och tuggar på en bit torkat renkött. Tobin har somnat på ett renskinn och solen står högt på himlen, det är dags att gå och lägga sig. Vi bär in Tobin i kåtan där en av våra hundar ligger och sover alldeles innanför dörren. Jag måste tyvärr åka härifrån nu för att hjälpa mina morföräldrar i Mittådalens sameby där kalvmärkningen precis satt igång. Det är tråkigt att behöva åka, men jag längtar upp till fjällen och som tur är stannar mina syskon i Fjätvallåsen till kalvmärkningen är slut i Idre Sameby. Det är bra att ha en stor familj, och jag får åka med en kompis som också ska till Mittåhamran där Mittådalens sameby har sin kalvmärkning. Jag kramar mina syskon och tackar för hjälpen med att fånga mina kalvar och ger pappa örsnibbarna efter hans kalvar som jag har märkt. Hela familjen kryper in i tältkåtan och jag fortsätter mot bilen som ska ta mig till nästa kalvmärkning medan jag tänker på hur fantastiskt det är att jag fått växa upp på det här sättet. Sommarens semester spenderar jag gärna arbetande, om det är kalvmärkning som står på schemat. Några renar har samlats utanför rengärdet och kalvarna ropar på sina vajor som dom tappade bort vid utsläppet. Dom hittar snabbt varandra och springer sen iväg till resten av renhjorden som försvunnit ut i skogen.

Väx och bli stora små kalvar, så ses vi igen nästa år.

ANGELICA ANDERSSON RENHUVUD

Om Angelica

Bild på Anelica Andersson Renhuvud

Jag heter Angelica Andersson Renhuvud, är 25 år och uppvuxen i Idre Sameby i norra Dalarna. Min pappa är renskötare i Idre sameby och min mamma är lärare och konstnär och härstammar från Mittådalens sameby. Jag har 7 syskon, en bror som är renskötare och 6 systrar. År 2008 flyttade jag till Tyskland för att arbeta som au pair och bodde där i 6 år innan flyttlasset gick vidare till västkusten i Irland nu i Januari 2014. Jag läser psykologi på distans och på min fritid reser jag mycket. Så ofta jag kan är jag hemma i Idre och även i Mittådalen, där mina morföräldrar bor, och hjälper till med renskötselföretagen. Jag älskar att skriva och bloggar mycket på www.renhuvud.spotlife.se.

 

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?