Foto: Elin Anna Labba

Konstnären Maj-Doris Rimpi välförtjänt pristagare

När det första Sápmi Awards-priset delades ut inom slöjd och konst gick det till en av den samiska konstens revolutionärer, Maj-Doris Rimpi. Hemma i sitt lilla hus i Parenjárgga berättar hon om vad utmärkelsens betyder för konsten, livet och möjligheterna att bo kvar där hon älskar att vara.
– Sorgen och glädjen kan faktiskt vandra tillsammans, säger Maj-Doris Rimpi.
Hon sitter vid köksbordet i Parenjárgga, väster om Porjus. Från fönstret ser man Stora luleälv omringa uddens renhagar, bodar, blommande ängar och små trähus.

Maj-Doris Rimpi var hemma och hade precis tagit farväl av sin älskade hund när telefonen från Sameslöjdstiftelsen ringde. De berättade att hon var en av tre finalister i Sápmi Awards, en slags nobelfest som skulle utse Samelands främsta konstnär och slöjdare. Hon fick snabbt sätta ihop tavlor till en utställning, och förbereda sig för finalen i Jokkmokk.
– Det har varit en händelserik månad. Än har jag inte riktigt landat, konstaterar hon.

Maj-Doris Rimpi berättar om hur hon stod på scenen under prisceremonin, såg ut över folkhavet och tog det rätt kallt. Hon väntade sig inte att vinna 100 000 kronor, men hur det än gick skulle ju också tvåan och trean få en liten slant. Hon var nöjd, för lite pengar skulle hon i alla fall få för att betala plogningen som blivit allt dyrare hemma i Parenjárgga.

Men det var hon som vann och vinnardiplomet står inramat i vardagsrummet. Runt omkring det ligger tidningsurklipp som visar på hennes långa liv som konstnär. För henne som slöjdare och bildkonstnär betyder Sápmi Awards mycket.
– Nummer ett är ju att jag känner en ära från mitt eget folk. Det var inom det samiska det delades ut, jag kan inte känna mig annat än stolt. Men ekonomin följer alltid med om du inte är en världskändis. Ekonomin är a och o, och nu har jag chans att planera utställningar igen.

Maj-Doris Rimpi har genom åren haft både separatutställningar och samlingsutställningar över hela världen. Den första hade hon i Jokkmokk i början av 70-talet. Då ställde hon ut slöjd hon gjort hemma, efter att slöjdmästarna Ellen Andersson och Elsa Aira kommit ut i byarna och hållit kurser i tennbroderi och rotslöjd.

I samma veva sökte hon in på Samernas folkhögskola, plantskolan för Sápmis hantverkare och konstnärer.
– Av den farten var det, säger Maj-Doris Rimpi som berättar att rektorn på Samernas sade åt henne att sköta skolan bättre och syssla mindre med annat. Det var 70-tal och samerna trappade upp kampen för sina rättigheter, såväl kulturellt som politiskt. Maj-Doris träffade skådespelaren Harriet Nordlund och tillsammans startade de den första samiska teatern. Men hon har också jobbat inom posten, vården och varit slöjdkonsulent. De senaste åren har allt mer tid gått till att ta hand om renarna på vintern. Det är hennes hjärtedjur, säger hon, renen som alltid har gett samerna både mat och slöjdmaterial.

– Jag har farit hittan och dattan. Bott här och där och jobbat. Vi samiska konstnärer är inte som stora namn i Stockholm. Dels har det med stipendier att göra, de som bor i städerna får mer stöd än vi som bor i periferin.
Maj-Doris Rimpi bor där vägen snart tar slut, men som konstnär har hon alltid arbetat globalt och är en urfolkskonstnär lika mycket som en samisk konstnär. På 80-talet började hon också att måla i olja, tavlor med politiska budskap som hon broderade med tenntråd.
– Allt gick bra i södra Sverige men i Norrbotten fattade de ingenting. Olja och tennbroderi? Nu kan man blanda vad som helst, men det här var 30 år sedan.

Hon slutade med olja, men har kärleksfullt hållit fast vid tenntråden och klädet. Nästa utställning har hon på Bodens konstgille till höstvintern. Sen blir det fler. 
– Jag vågar inte lova. Men det är väl det jag tänker att jag ska göra nu, planera för fler utställningar.

Hemma på väggarna hänger inga av hennes egna tavlor. Hon berättar att textilkonstnären Britta Marakatt Labba en gång sade till henne att hon kunde känna sorg ibland när hon sålde ett av sina verk.
– Men jag– nej, icke. Vad är det för mening med mitt budskap om jag ska ha det hemma, för mig själv? Jag känner inte alls någon sådan sorg. Men det är tur att människor är olika, annars hade vi haft en trist tillvaro.

Elin-Anna Labba



 

Intressant


Maj- Doris Rimpi Foto: Elin Anna Labba


Maj Doris Rimpi  har haft en roll i filmen Myrlandet.

Den samiska teatergruppen Dálvadis turnerade runt hela Sverige och satte upp de första snö- och isteatrarna i början av 80-talet. Dálvadis ombildades sedan till Samiska teatern, Giron sámi teáhter, som i dag har säte i Kiruna.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?