Världarvsnomineringar
Arbetet med världsarvsnomineringen tog sin början år 1986 när regeringen gav Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet i uppdrag att nominera världsarv. Efter förslag från Naturvårdsverket nominerade regeringen år 1989 Sjaunja naturreservat för världsarvsutnämning som naturarv. När Internationella naturvårdsunionen året därefter besökte Sjaunja ansåg de att området inte fyllde kriterierna för ett världsarv och ansökan drogs tillbaks.
1994 återkom Naturvårdsverket med ett nytt förslag till naturarv, där de hade utökat området med flera nationalparker och naturreservat. Området benämndes ”The Laponian Wilderness Area”. I ansökan låg huvudvikten vid områdets naturvärden. Det beskrevs som knappt rört av människan, med arkeologiska spår efter de första invånarna som var jägare, fiskare och samlare. Att de var samernas förfäder framgår inte alls. Istället beskrivs samerna som de nutida invånarna, vars förfäder anlänt österifrån för 4-5000 år sedan.
Remissvar
I sitt remissvar år 1995 framhöll Sametinget att, eftersom området var ett samiskt kulturlandskap, borde det inte namnges som ett vildmarksområde. Istället föreslog man namnet ” the Saami World Heritage Area”. Sametinget skrev också att man förutsatte att en utnämning till världarvsområde inte skulle innebära att rennäringens villkor i området skulle försvåras eller dess framtida utveckling förhindras eller äventyras.
Kulturdepartementet, i samråd med Riksantikvarieämbetet, menade i sitt remissvar att den samiska kulturen endast var översiktlig redovisat och anhöll om att RAÄ skulle komplettera akten så nomineringen omfattade även kulturvärden. Det blev Inga Maria Mulk på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum som fick i uppdrag att skriva tillägget om kulturvärdena.
Unescos utnämning och arbetet med förvaltningsplanen
I september 1995 lämnades ansökan in och i december 1996 utnämndes ”The Laponian area” till världsarv av Unesco.
Utnämningen innebar inledningen på en ny fas, där kommunerna, samebyarna och länsstyrelsen i Norrbottens län skulle ta fram en förvaltningsplan för världsarvet. Förhandlingarna stötte snart på problem och flera försök till förhandlingar bröt samman eftersom deltagarna, trots samsyn i många frågor, hade sådana skilda synsätt på hur ledningen av Laponia skulle se ut. De skilda synsätten ledde till att tre olika förslag till förvaltningsplan arbetades fram, en från varje part, men en gemensam plan fick man inte till stånd.
Nya tag
I slutet av år 2005 tog landshövdingen i Norrbottens län initiativ till att återuppta arbetet med Laponia igen. Nu kom dessutom naturvårdsverket med som en part. Under 2005 och 2006 följde ett flertal möten och en gemensam överenskommelse om formerna för arbetet med förnyelsen av förvaltningen undertecknades den 30 juni 2006.
Det resulterade i att länsstyrelsen fick ett regeringsuppdrag att utveckla formerna för förvaltningen av Laponia i samarbete med berörda samebyar, kommuner och Naturvårdsverket. Uppdraget skulle redovisas senast 20 december 2009.
Förslag till ny förvaltningsplan och regelverk
Den 21 december 2009 redovisades uppdraget till regeringen. Skrivelsen var en delrapportering över regeringsuppdraget om formerna för förvaltning av världsarvet Laponia. Under våren 2010 har några kompletteringar gjorts och det slutgiltiga förslaget presenterades den 2 juni 2010.
Parterna föreslår en gemensam förvaltning inom ramen för en ideell förening, Laponiatjuottjudus. Laponiatjuottjudus ska ha en samisk majoritet i sin styrelse. Utgångspunkten för samebyarnas arbete i processen har varit urfolks rätt till självbestämmande och delaktighet i förvaltningen av deras traditionella land.
Sunna Kuoljok