Midvinter i Sápmi
Julen förr var en tid då alla skulle vara tysta och stilla. Foto: Samiskt Informationscentrum.

Förr var jultiden farlig

I samisk tradition skulle man på julen vara tyst och lugn. Julen infaller under den mörkaste tiden på året och uppfattades som en farlig tid.
Vid jultid gällde det att bete sig på rätt sätt för att inte reta de väsen som var i farten. I samisk tradition så skulle man på julen vara tyst och lugn. I och utanför kåtan skulle det vara städat, veden skulle vara ordnad och alla vattenkärl skulle vara fyllda. Man skulle inte utföra något högljutt arbete och barnen skulle hålla sig lugna och tysta och inte leka högljudda lekar.

I 1700- tals beskrivningar av samernas traditionella religion berättas att samerna uppfattade decembermånen som farlig och lättretad och om människorna störde den, så kunde det sluta med döden för människorna. Under denna den mörkaste tiden på året fanns därför ritualer för att minska faran.

I kåtans rököppning skulle man hänga upp en ring, den kunde vara gjord av en virad trävidja, så månljuset lyste genom den. Det finns också uppgifter om att man kunde hänga upp en mässingring i rököppningen. Man skulle också offra åt ”julfolket”, som vandrade runt i skogar och fjällen under denna tid. I en liten näverbåt skulle man lägga mat och sedan sätta upp båten i ett träd.

Även från senare tid finns från olika håll i Sápmi berättelser om de farliga väsendena under jultiden och vikten av att vara tyst och lugn. Från nordsamiskt område finns berättelser om julstallo som straffade den som gjorde förbjudet arbete eller stökade.

Johan Turi skriver i sin bok Muittalus samiid birra - En bok om samernas liv, som utkom 1910, att ruohtta-aftonen, julaftonen, är den farligaste aftonen. Man gör i ordning allt för helgen. Sen sopar man undan allt ris omkring vedkubben och travar veden mycket fint, så att inte stallos rajd ska fastna.

Bakom vedkubben ska en gren resas upp, så att stallo kan binda sin rajd där medan han går in i kåtan och dricker vatten. Om han inte hittar något vatten, så suger han istället hjärnan ur en människa. Därför brukar man fylla vattenkitteln till brädden. Och när helgdagen kommer så uträttas inte något annat arbete än att vakta renar och hålla eld i kåtan, äta och dricka och se till att barnen inte väsnas. Inget arbete än det nödvändigaste utförs.

I lulesamiskt område ansåg man att ruohttavanatja, julspökena, kunde vrida halsen av barn som stojade och lekte alltför mycket. Man ansåg att på ruohttaiehket, julafton vaknade de döda ur sin sömn och begav sig ut på vandring. De var på vandring till trettondagen, då de återvände till kyrkogården. Samtidigt var julen också en tid då det skulle vara gott om mat, som renmjölk, glödkakor, kokt renrygg och rökt renkött.

Från Vapsten sameby i Västerbotten berättar Kristoffer Sjulsson om seder från början av 1800-talet: till julen så städades kåtan och golvriset byttes ut mot nytt. Vid vattenkällan ställdes yxan med skaftet nedåt, för att hindra att juolesvinie, skulle orena vattnet. Man ordnade med ved och en ren slaktades. På julaftonens eftermiddag slutade man med arbetet. Då tvättade sig alla och tog på sig sina bästa kläder. En julmåltid dukades fram med ost, smör, torrfisk, torrkött och frusen mjölk. Nu skulle också alla hålla sig tysta och lugna. Under julnatten höll sig sedan alla, utom de minsta barnen, vakna.

Nästa dag, juldagen, så lästes en bön och om någon var läskunnig läste man ur katekesen. Nu kokade man det färska renköttet, men innan någon började äta hällde husfadern lite av flottet i en skål och gick ut och smorde in barken av en växande tall. I tallen slog han också in en liten stålbit, t.ex. udden av en kniv eller ett stycke av ett eldstål. Detta kallades juola båtjo, julsmörjelsen.

Idag lever inte längre tron på julen som en farlig tid kvar, men äldre kan samer berätta att de som barn blev tillsagda att hålla sig lugna och inte leka för högljutt. Julen firas idag i allmänhet, som på många andra håll i världen, med att familjen och släkten samlas och umgås och äter god mat och ger varandra julklappar.

Sunna Kuoljok

Relaterat

Pehr Högström, Lapsk katekes: Catechismus, Katjelwas ja Wastadusi pakti, Sthlm 1748. Denna kalender användes av samerna i Lule lappmark till framåt slutet av 1800-talet. Pehr Högström var kyrkoherde i Gällivare 1742-1749.

Harald Grundström, Folklig tideräkning i Lule Lappmark. Svenska Landsmål 73. 1950

Kristoffer Sjulsson minnen. Om Vapstenlapparna i början av 1800-talet upptecknade af O.P. Pettersson. Nordiska museet 1975.

Bo Lundmark, Bae’vi mánno nástit. Sol och månkult samt astrala och celesta föreställningar bland samerna. 1982.

Ingalill och John Granlund, Lapska ben och träkalendrar. Acta Lapponica XIX. 1973.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?