Jon Henriks livsuppdrag
Jon Henrik Fjällgren tog Sverige med storm och vann Talang förra året. Nu väntar Melodifestivalen. Men hans livsuppdrag är större än så.
Jon Henrik har ingen dator och mobiltelefonen är rätt ny. Managern Ola blir länken till alla som vill ha tag i artisten som till synes kom från ingenstans och lärde hela Sverige vad en jojk är. Nu sitter han framför Olas datorskärm i Östersund och ska för första gången intervjuas via Skype.
Den 21 februari ska Jon Henrik Fjällgren stå på scenen i Östersund och tävla i Melodifestivalen med sin låt ”Jag är fri” – ”Manne leam frijje”.
- Det ska bli häftigt. Jag är jäkligt glad över att få stå där. Det var många vänner som sa till mig att jag borde skicka in en låt och jag blev jätteglad när den kom med.
Han säger att det är en mäktig och kärleksfull låt och att man både kommer att känna igen hans stil och inte. Han är en av fyra låtskrivare och det var viktigt att skriva själv för att känna sig trygg på scenen. När samer når rampljuset förväntas de ofta vara ambassadörer för hela det samiska folket. Något som inte alla uppskattar.
- Jag tänker gå ut på scenen och göra det jag född till att göra och skulle jag kallas ambassadör för det samiska så skulle jag ta emot det med en ära. För mig är det jätteviktigt att få fram den samiska kulturen.
Han har redan gjort en insats. I Talang fick han både juryn och publiken att gråta och gjorde en till stor del okunnig befolkning medveten om jojk och samisk kultur.
- Jag är väl lite paff över att jag blev så välkomnad. Jag tror att många människor har varit rädda för att veta hur kraftfull musik vi samer har. Nu släppte de in det och det tog hårt på dem och några brast i tårar.
Jon Henrik menar att en traditionell jojk kanske inte alltid når fram, men när det finns en djupt personlig historia bakom jojken blir gensvaret ett annat.
- Man måste gå djupt för att folk ska förstå vad det handlar om och det här är min väg att försöka beröra andra och se hur långt jag kan komma med mig själv och min musik.
Men det är också en balansgång och det tar på krafterna att dela med sig av sitt innersta.
- Ja, det handlar om mitt liv, hur jag haft det och har det. Men jag tror att om man ger av sig själv så når man också ut.
Jon Henriks liv är som en film, pojken som adopterades från Colombia 1987 och kom till en renskötarfamilj i Mittådalen i Sverige. Som hade musiken i sig och tidigt började jojka och sjunga och lärde sig att spela piano redan på dagis. Som blev mobbad genom hela skoltiden och nu på ett sätt tar revansch genom Talang och Melodifestivalen. Men ändå lyckats behålla sin kärna.
Han är trygg i sin identitet och säger utan tvekan att han är same och att man själv avgör om man är same eller inte. Renskötaridentiteten är lika självklar och det viktiga är inte titeln i sig utan livet med renarna på fjället.
- Där får jag all inspiration. När jag kommer ut på fjället kommer känslan till mig, från luften, och jag börjar tänka på något som hänt och påverkat mig. Och när jag kommer hem bara dras jag till pianot. Den är som en magnet, jag måste få spela. Vissa gånger är det enkelt och vissa gånger vet jag inte ens vad det är för jojk som jag får till mig. Det kan hända att jag förstår först senare vad jojken tillhörde.
Han känner på sig saker, får föraningar. Jon Henrik berättar om ett tillfälle när han satt och spelade piano och en god vän lyssnade.
- Mina händer började bara spela och jag gick nästan som in i trans och jag kände hur ont jag hade i hela kroppen. När jag slutade frågade min kompis vad som hände och då stack det till i hjärtat på mig och jag sa att någon jag känner kommer att gå bort. Och så blev det. Och jag förstod att den här jojken ska jag se till att familjen eller någon som stod personen nära ska få. Som en styrka.
Och där under det som kanske uppfattas som blygt hos Jon Henrik finns kärnan av något helt annat, en trygghet i att ha funnit det som är meningen.
- Jag tror att min mening med livet är att jag ska hjälpa andra och mitt folk, samtidigt som jag gör det jag helst vill. Jag vet hur jag ska uttrycka mig så att folk förstår.
Att våga prata om sådant som uppfattas som ”övernaturligt” kräver mod. Jon Henrik säger att han väljer att öppna sig för dem som är mottagliga, att det ska finnas rätt energi.
- I energier hittar man vänner men också de man ska hålla sig undan ifrån. Samer har en energi, en tillhörighet, vi vet hur det är och vi kan varandra.
Många unga samer mår dåligt och Jon Henrik berättar att folk ofta vänder sig till honom och han har hjälpt många att se framåt. Att inte se självmord som enda utvägen.
- Ibland har jag åkt till människor som visat sig må jättedåligt. Från början förstod jag kanske inte varför jag skulle till den personen, men sen visste jag att det var en mening med det också.
Ändå tycker han inte att det vilar ett tungt ansvar på hans axlar.
- På något sätt har jag haft styrkan i mig sedan jag var liten och klarat av mycket.
Och förmodligen var det den styrkan som gjorde att han orkade med en mobbing som pågick från förskolan upp till nian. Orsaken till mobbingen tror han ligger generationer tillbaka. Barn som ärver en ilska som föräldrarna haft mot en viss familj.
- Men det är fel att gå på någon som inte gjort något, som bara kommit hit och knappt hunnit börja sitt liv. Det jag kan säga nu är att de försökte knäcka mig men lyckades inte.
Jon Henriks hund Ranne betyder mycket, det är hans bästa vän. Och han talar varmt om en äldre musiker som gett honom mycket styrka och inspiration. Kändisskapet har inte förändrat honom och han är säker på att det heller inte kommer att göra det.
Vinner du Melodifestivalen?
- Jag har nog redan vunnit på så sätt att jag kommit med. Jag känner också att jag gör det här för att nå andra urbefolkningar i världen. Tillsammans tror jag att vi skulle kunna göra otroligt mycket. Alla urfolk har sina problem men ändå har vi samma problem i att visa att vi finns och lever här med våra behov.
Jon Henrik har en förhoppning om att någon gång kunna bjuda in andra urfolk till sin sameby och tillsammans prata om erfarenheter och lösningar för att stötta varandra. Han konstaterar att det är lätt att fastna i ett negativt tänkande eftersom samerna har det tufft på många sätt och han har själv befunnit sig i det negativa men lyckats vända på det.
- Man måste börja tänka annorlunda om vi vill att renskötseln ska kunna fortsätta.
Jon Henrik avbryter sig och säger att det är svårt att prata om, men han hoppas att det är på väg åt rätt håll. Han har följt gruvkonflikterna och är redo om hotet skulle nå deras marker.
- Jag har redan talet här inne, säger han och lägger handen på hjärtat. Jag kommer att vara förberedd.
ANN-HELÉN LAESTADIUS