Annica Wennström lyfter fram andligheten i sina berättelser

Gaskelante utspelar sig i fjällandskapet kring Storlien och upp mot Storulvån, vilket också är trakterna där Annica Wennströms familj har en stuga och tillbringar mycket tid. Maken är från Jämtland så landskapet är bekant för henne.  I romanen flyttar entreprenören Jens Fager till Storlien från Stockholm med sin familj och sätter igång ett ivrigt projekt att etablera en vindkraftspark i fjällen. Hans tonårsdotter Irma lär känna Eebre, den jämnåriga pojken, vars historia inte liknar de andra ungdomarnas. Det viskas om föräldrarna, otäcka saker som ska ha hänt under hans barndom. Eebre har vuxit upp med släktingen Harald och de rör sig mellan Storlien och ”enstakastället” Gråvallen, platsen där deras historia finns, den samiska. Ute på fjället finns stenröset, platsen mellan världarna, där döda karolinska soldater och ett osaligt barn saknar ro och irrar omkring som skuggor.

När jag och Annica Wennström talar om hennes nya roman har hennes mor, Gun Wennström, nyligen gått bort alltför hastigt, endast fyra veckor efter cancerdiagnosen.
– Vi såg en tid av cellgiftsbehandling framför oss, men det hanns inte med, jag försöker tänka att det är en lättnad att mamma slapp lida.

Hennes mamma är en viktig del av Annicas författarskap. Det är bland annat från henne hon fått med sig det avgörande i att bli till som människa genom berättelser.
– Arvet från henne och min pappa bygger mycket på berättandets magi. Och särskilt från landskapet hon kom ifrån. Hon var mycket omtänksam men också hemlig. Jag har starka minnen av att som barn höra hur de vuxna tystnade när jag kom in i rummet, då visste jag att där fanns en viktig berättelse och jag ansträngde mig att få härbärgera dessa historier även om de vuxna inte tyckte att det var menat för mina öron.

I flera av Annica Wennströms böcker finns en vilja att lyfta fram det i samisk kultur som inte alltid går att förklara med ord. Det andliga. Kunskaper som gått i arv i generationer och som är viktiga att skydda. Inte minst eftersom koloniala krafter gärna kidnappar de delarna av kulturen och definierar dem som något exotiskt.

Trollkärring, skriker byborna efter Njenna i Lappskatteland som svarar genom att vända sig om och låtsas slänga en trollformel efter dem, som för att ge dem vad de efterfrågar och därmed slippa ge något av sig själv. Kring Annica Wennströms har det alltid funnits personer som har krafter som gör det lättare att se vissa saker. Men att blotta en sådan kunskap inför en okunnig vore helt uteslutet.
– Det andliga har varit en så självklar del av min uppväxt som jag ärvt av min mormor och morfar. Jag fick en världsbild. Det tog lång tid innan jag insåg att den var annorlunda jämfört med många andras. Jag tror till exempel att vi ärver våra förfäders erfarenheter även om vi inte vet vilka de erfarenheterna är. Det är en sorts ordlös kunskap vi bär med oss.

I Lappskatteland är berättarens mor Karin löst baserad på Gun Wennström, historien där Karin lånar ut en silverring som hon ärvt till en pojke hon förälskat sig i och sedan aldrig får tillbaka är hämtad från verkligheten.
– Lappskatteland bygger på min släkts historia, men kontaktlösheten till det samiska är inte lika stark i min släkt som i boken, det blev ett dramaturgiskt sätt att belysa vad som hänt i samisk historia

Annica Wennström har en längre tid haft en dialog med sitt förlag om att ge ut Gaskelante, men nu har de sagt slutgiltigt nej, trots att Lappskatteland fått en stor läsekrets och fortfarande säljer.
– Romanen är kontroversiell på ett sätt som jag ännu inte förstår, jag uppfattar att förlaget tycker min bok exotifierar den samiska kulturen, utan att förstå att en sådan tolkning blir en del av kolonialismen.

Hon tror att det kan vara svårt för icke-samiska läsare att förstå romanens världsbild, eftersom de gör tolkningen utifrån det de känner till. För många finns idag ingen plats för andlighet i ett vardagsliv.
– Att landskap är besjälade är verklighet för oss.

Hon gör liknelsen med ett krig.
– Det första som görs för att krossa ett folks identitet och göra dem svaga är att bomba bibliotek, kyrkor och kulturella skatter. För oss är stenar, stigar och andra märken i landskapet våra bibliotek och kyrkor, och när det tas ifrån oss, vad händer då?

Att hon valde just vindkraft som exploatör var för att komplicera frågan. Vindkraft står ju för något bra i allmänhetens ögon till skillnad från exempelvis kärnkraft.
– Men varför ska de byggas på just våra platser? Jo, därför att makthavarna ser delar av Sápmi som öde och tomma. Varför inte bygga dem utanför Djursholm istället? Där ute i havet blåser det rätt bra, men ingen makthavare vill se dem där.

När Lappskatteland kom ut var det en samisk journalist som sade till henne: ”Jag ser vad du har ärvt, den andliga delen av den samiska kulturen, även om du inte har språket eller bär kolten”.
– Hans ord rörde mig, och han hade helt rätt. Jag blev tacksam för att han såg och inkluderade mig.

Hon ser sitt skrivande som ett sätt att jojka tillbaka sina egna och sin familjs minnen. Minnen som går förlorade med tiden, historien, exploateringen. När Lappskatteland var klar frågade hon sin mor Gun om hon ville läsa innan den gick i tryck. Nej, var moderns bestämda svar.
– Men när boken fick så fint mottagande kom många fram till henne, och då växte hon, och mycket av det hon hade förträngt kom tillbaka. Hon började minnas igen. Så på något vis lyckades jag jojka tillbaka hennes minnen. Pusselbitar och brottstycken, små delar från ett liv hon trodde var borta.
 
MALIN NORD